Jag vill bara säg innan jag börjar skriva att jag inte pekar ut nån för det här.

Men jag satt på bussen själv när min underbara Sofie hoppat av och tänkte lite på förr och nu. Kom fram till att vänner man sagt för alltid liksom inte finns kvar längre de har liksom bara skitit i en slutat höra av sig, dom fanns där hela tiden verkligen hela tiden men sen när allt började bli bra va det som om det inte fanns nått att prata om. Ni kanske missförstår mig, menar inte att det är dåligt att det fanns där utan det gjorde mig hel att jag orkade stå på mina egna ben, men sen försvann de när de trodde jag klara mig själv typ men saken är den att det gör jag inte. Ja e typ inte ens glad längre eller jo glad men jag känner inte samma lycka som då, förr.

Det är nästan så jag önskar att jag mår sådär dåligt igen för då fanns de där i vårt och torrt dåliga och bra dagar och jag orkade mer jag va stark men nu e jag svagare en nånsin. Jag mår sjukt bra nu det gör jag verkligen har mina nära och kära slöinge och allt sånt men jag får ändå inte kraften till all ork. Jag vill ha tillbaka tiden mer än någonsin men har mina minnen men de hjälper mig inte mycket just nu. Jag vet inte hur jag ska göra eller vad, men skulle göra vad som för att få tillbaka de som hjälpt mig innan dem jag behöver. Som det flesta säger om du älskar han/hon så låt han/hon gå...

Så nu har jag skrivit av mig lite men menar inte att peka ut nån eller så. Sen vill jag att ni ska veta att jag har det sjukt bra just nu har funnit dem jag kan lita på och som bryr sig. Men saknade är fortfarande där.

Jag ser ljuset men orkar inte kämpa.